Ja vilken resa det här blev…eller är!!
Den pågår ju faktiskt fortfarande, förhoppningsvis resten av livet om jag får bestämma…och det får jag ju! Jag känner sådan glädje över att jag gav mig själv den här möjligheten. Tänkte först skriva tacksamhet men det är ett ord som för mig är fyllt av så mycket skuldkänslor att det blir negativt att använda! Har fått höra under hela min uppväxt att man måste vara tacksam för allt möjligt och är man inte det så är man en dålig människa…det vet ju alla!!! Fast att jag i vuxen ålder fattade att det var en påhittad sanning så sitter det så djupt rotat att det fortfarande är svårt för mig att använda tacksamhet i ett positivt sammanhang. Idag med hjälp av mina medvetna tankar kan jag acceptera att det är så, släppa det och gå vidare! Härligt när polletten äntligen ramlar ner! 😉
Jag har alltid känt och tänkt mycket. Uttrycket "monkeymind" stämmer väl med mitt sinne. Dom tjattrande ”trädaporna” hänger rätt ofta i mitt träd!! Så jag borde ju vara van vid alla känslor och tankar som poppar upp… men hjälp vad den här kursen har satt igång saker i mig.
Jag tror att det här, eller jag vet att det här är det bästa som hänt mig sen jag födde mina barn! Någonstans mitt i livet tappade jag bort mig själv så nu lär jag känna mig själv igen på ett mer öppet, nyfiket, varsamt och förlåtande sätt. Allt detta tack vare mindfulnessträningen!
Jag ska inte säga att det är enkelt, för det är det sannerligen inte!
Som jag har kämpat med övningarna, har varit så nära att ge upp! I början tyckte jag allt tog emot kunde inte ens känna andningen någonstans och då är jag ändå van att fokusera på andningen genom yogan. Hittade ingen bra rutin för meditationerna, ibland gick det två dagar utan någon övning alls, då kom stressen över det som ett brev på posten, inga snälla tankar om mig själv där och då precis! Helt plötsligt kunde jag komma på mig själv när jag var på jobbet med att jag gick och stressade upp mig över att jag inte hade haft tid att meditera på morgonen. Jag kunde inte fokusera på fruktövningen, kändes lite fånig sådär i början. Kunde inte ens borsta tänderna medvetet, tankarna hoppade och flög precis hela tiden…där och då tänkte jag faktiskt att det kommer aldrig att funka, jag ger upp! Hur kan man ens vara så här dålig, inte en enda medveten tanke på ynka två minuter!!? Det var inga behagliga tankar och känslor i kroppen då, utan bara två stora besvikna ögon som stirrade tillbaka i spegeln…men jag tog mig igenom det med stor frustration, envishet och humor! För att inte tala om kroppsscanningarna, jag somnade varenda gång…tills jag fattade att det var lättare om man bestämde en avsikt innan man började övningen. Den insikten fick jag först efter en av gruppträffarna under kursdagarna. För mig har dessa varit oerhört betydelsefulla på många vis. Där har jag vågat släppa på kontrollen, fått feedback från dom andra på ett varsamt och igenkännande vis, blivit kärleksfullt peppad att fortsätta öva på medvetenhet i vardagen för att inte tala om alla fina samtal vi har haft i vår underbara grupp. Även om jag i början fasade över att bara tänka tanken att behöva sitta still i två hela dagar på föreläsning, så har jag älskat varje sekund! Inte en enda minut har varit tråkig! Jag har verkligen uppskattat våra gemen-samma meditationer.
Med de verktyg vi får på instruktörsutbildningen har jag blivit mer medveten om vad som pågår i mig själv och runtomkring.
Just nu känns det väldigt bra med allt från vardagsövningarna till meditationerna. Jag har hittat bra rutiner för mina meditationer även om jag får utmana mig själv ibland! En reflektion som jag gjorde häromdagen mitt i en sittande meditation när tankarna får vandra fritt, var att jag dom senaste åren har jag gjort nästan allting med autopiloten påkopplad, sorgligt men sant. Det berörde mig väldigt starkt för jag insåg att jag inte har behandlat mig själv på ett speciellt varsamt vis! Så med de verktygen vi får tack vare instruktörsutbildningen och våra egna övningar har jag blivit mer medveten om vad som pågår i mig själv men också vad som händer runtomkring mig. Jag har blivit bättre på att hantera stressituationer även om det fortfarande är min akilleshäl. Jag njuter mer av nuet och uppskattar mitt eget sällskap som jag aldrig har gjort förut! Jag känner mig inte lika orolig och stressig längre, har t.o.m. börjat sova bättre… Något jag kämpar med fortfarande, varje dag, är att släppa på kontrollbehovet, alla ”måsten”, här är vardagsövningarna jätteviktiga för mig…att bara fokusera på att göra just en sak, inte kolla mail samtidigt som man äter!! Jag uppskattar faktiskt den övningen att äta under tystnad extrem mycket. Om jag måste välja något som varit mest positivt så har det nog varit just vardagsövningarna och SOAS, att stanna upp, observera, acceptera och göra ett medvetet val om jag ska svara eller släppa. Det som slår mig nu faktiskt är att det var just dessa övningar som jag hade svårast att ta till mig i början.
Från början gjorde jag bara det här för min egen skull, hade inte tänkt gå instruktörsutbildningen i ett annat syfte. Men med tiden har jag känt att jag vill hjälpa andra, göra skillnad t.o.m. gratis om det är för rätt sak! Det som ligger mig varmast om hjärtat är ungdomar, hade absolut kunnat tänka mig att tex åka ut till ungdomsgårdar och ha gruppträffar där i deras miljö…avdramatisera det! Det här är bara tankar hos mig inget annat, vi får se vart allt landar till slut, det blir som det blir, jag vilar i det!
Det var som att komma hem
Avslutningsvis vill jag bara säga att nu förstår jag vad man menar när man säger ”det var som att komma hem”…det känns verkligen så för mig…den stora varma trygga Mindfulnessfamiljen. På ett oerhört nyfiket och kärleksfullt sätt har jag varsamt fått lära mig att hantera och sortera tankar och känslor…så nu ska jag lämna boet flygfärdig och redo att möta världen med ett nytt medvetet tankesätt! Ser framemot varje ny dag med spänning och ett öppet sinne.
